alexandraasworld

Livet blir inte allt som man förväntat sig att det ska bli, det vet vi ju.
Men varför går man då och förväntar sig att vissa saker ska
bli som tror, och sedan blir man besviken på resultatet.

För ett år sedan trodde jag att min liv var perfekt. Att det
hade nått sitt klimax, det skulle helt enkelt inte gå att
bli bättre. Jag hade ett gäng underbara vänner, kom in på
den skola jag ville och jag mådde bra. Jag ville stanna där och
varken titta framåt eller bakåt.

Nu vet jag att allting inte är som det verkar, och här står jag nu.
Jag är 17 år och mitt liv har nyss börjat.

En väldigt kär vän, J, sa till mig för ett tag sen att livet är
bäst när man är 17 och att detta år skulle bli det bästa.
Jag börjar tro henne nu. Jag mår bra, inga men.

Det är mycket som har förändrats. Inte minst jag. Jag är inte
samma person som jag var för 12 månader sedan. Men jag klagar inte.
Det är jag glad över att jag gjort. Trotts att jag har förlorat mycket, så jag
jag vunnit ännu mer.

Till er som jag en gång älskat. Till er jag brukade kalla vänner.
Till er jag hatar med och utan andledning.
Till er som jag nyss lärt känna, och fort tillåtit mig att älska (F, J, C, R, L, V)
Till er som stod kvar vid min sida trotts allt som hänt.
Till er som jag har sårat, Till er som sårat mig.
Till er som fick mig att tänka att morgondagen inte var så dålig
trotts allt. Till er som får mig att skratta. Till er som låter mig vara den jag är.
Till er som jag älskar. Till er som alltid får mig att må bra.

Till er som alltid varit här, och som jag aldrig kommer låta lämna.
Till er som får mig att förstå. Till er, för att ni är ni.
Till er som tog mitt liv med storm.CochT<3

Till er vill jag säga TACK.