alexandraasworld

Ibland undrar jag om allt verkligen har en mening.
Ska det verkligen vara så att vi ska må piss ett tag?
Ska det vara så att man bygger upp ett hopp på att
allt ska vara förevigt, precis som orden säger, för att sedan
sakta, sakta försvinna och orden betyda mindre och mindre?

Ska det vara så att man bygger upp någonting
med någon för att  sedan bryta
ner det man så säkert byggt upp?
Är detta meningen? Är det så han, hon, de, dem vill?
Eller är det vi som förstör allting för oss själva istället för att
stanna upp och inse vad det är vi har?

Eller är det så att ingeting varar för evigt?
Orden som man gärna säger till någon man tycker om
och älskar. Säger vi dessa ord, med ett humm i huvudet

att det ändå inte kommer att vara så, men eftersom det låter

så bra just då har vi inga problem med att säga dessa.

Jag är trött på förevigt, kan inte någon bara vara ärlig och säga:

Vissa, jag kan ställa upp för dig och vara din vän tills jag tröttnar på dig och hittar någon annan.



Och nej, jag är inte ok...